Kultur · Analys
John Coltrane fyller hundra – och jubileet är större än en årsdag
John Coltrane föddes den 23 september 1926. När hundraårsjubileet nu märks på svenska scener och i nya hyllningsskivor handlar det mindre om nostalgi än om ett arv som fortfarande rör sig.
Summering
- John Coltrane föddes den 23 september 1926 i North Carolina.
- Hundraårsjubileet uppmärksammas med svenska konserter och hyllningsskivor.
- Coltrane blev en del av Philadelphias jazzscen, spelade med Miles Davis och blev en central röst inom frijazzen.
Ett jubileum som låter
John Coltrane fyllde hundra år den 23 september. På svenska kultursidor och scener märks det inte som en stillsam jubileumsnotis, utan som en pågående återkomst: konserter bokas, nya tolkningar släpps och musiker går tillbaka till en katalog som inte riktigt vill ligga still. Det är en passande sorts firande. Coltranes musik har aldrig varit särskilt intresserad av att stå kvar på samma plats bara för att den en gång blev viktig. Ett hundraårsjubileum kan därför handla mindre om att placera en legend i ett vitrinskåp och mer om att se vilka musiker som fortfarande behöver hans frågor.
Vägen var inte rak
Coltranes historia berättas ofta som en rak linje från ung saxofonist till jazzikon. Underlaget rymmer en mindre prydlig berättelse. Han övervägde tidigt att sluta spela, men fick en plats i Miles Davis kvintett och där kom genombrottet. Senare sökte han sig mot en friare musik, där formen inte alltid skulle lugna lyssnaren först. Det är en viktig del av arvet. Coltrane var inte bara en mästare på att fylla en redan känd form. Han var också en musiker som behandlade formen som något som kunde öppnas, förskjutas och ibland lämnas bakom sig. Det gör också jubileet mindre prydligt än en vanlig hyllning. Det handlar inte om en färdig stil som andra bara kan låna, utan om ett arbete som hela tiden riskerade att gå sönder och behövde byggas om. Den rastlösheten är lättare att förstå än att sammanfatta: varje ny tolkning måste välja vad den vill bära vidare och vad den vågar lämna.
Frijazz som arbetsmetod
Att kalla Coltrane en central röst inom frijazzen säger något om hans position, men inte allt om varför han fortfarande engagerar. Frijazz har fått ett rykte av att vara en prövning för publiken, som om svårigheten i sig vore poängen. Coltranes musik är mer generös än den karikatyren. Den bjuder in, men den lovar inte att vägen ska vara rak. Det är där hundraårsfirandet blir intressant. Nya musiker behöver inte kopiera hans ton eller låtsas att 1960-talet går att återupprepa. De kan ta över rastlösheten: vägran att nöja sig när ett språk fortfarande går att utveckla.
På svenska scener
Lira beskriver hur jubileet märks i både skivutgivningar och konserter. I Malmö och Stockholm har svenska musiker satt samman program kring Coltranes kompositioner, och flera hyllningar fortsätter under hösten. Det är inte en enda officiell jubileumsföreställning som ska förklara honom för oss. Det är många mindre möten där olika musiker väljer var sin ingång. Så överlever kultur ofta bäst. Inte som en enda korrekt version, utan som ett verktyg som får nya händer. En kväll kan börja med respekt för originalet och ändå sluta i ett beslut att gå åt ett annat håll.
Kulturens följdfråga
Det är tydligt att kulturarv blir mest levande när det får vara lite besvärligt. Coltranes efterliv är inte bara en framgångssaga om en älskad artist. Det är också en påminnelse om att verk kan fortsätta kräva något av sin publik långt efter att upphovspersonen är borta. Coltrane dog 1967, fyrtio år gammal. Ändå är det inte dödsåret som dominerar jubileet. Det är rörelsen i musiken. Hundra år efter födelsen är den fortfarande på väg någonstans – och det är förmodligen den mest träffsäkra hyllningen av alla.